Gustav Juntti hävdar att kärnkraftsmotstånd är mer dödligt än tekniken (FT, 10/2). Hans argument är en provkarta på den desinformation som nu sprids av desperata kärnkraftsföreträdare i försöken att rädda en döende teknik.

För att driva dagens kärnkraft krävs brytning av stora mängder uran. Sådan brytning ger mycket stora miljöskador oavsett var brytningen sker, bland annat stora mängder avfall som innehåller radium och kan sprida radon. Spåren förskräcker av brytningen för ett års drift i ett kärnkraftverk i Ranstad på 1960-talet.

Kärnkraft och kärnvapen är intimt kopplade. I reaktorerna bildas plutonium, ett dödligt gift och råvara för plutoniumbomber. Uranet i Ranstad var avsett för svenska kärnvapen. I nutid demonstrerar Nordkorea och Iran den uppenbara kopplingen. Utan kärnkraft, inga kärnvapen.

Kärnkraften orsakar livsfarligt avfall. Inget land i världen har löst hanteringen, inte ens Sverige och Finland (som har kopierat den svenska metoden). Den föreslagna metodens kopparkapslar på 500 meters djup är inte garanterat täta och kan lätt grävas upp av den som behöver materialet till bomber eller terrorism.

Junttis sifferexercis med antal reaktorer är uppenbarligen avsedd att ge intrycket att antalet reaktorer ökar snabbt. Sanningen är dock att under 2019 stängde nio reaktorer medan sex startade. För bibehållen kapacitet krävs dock att tio byggs per år, men bara tre påbörjades förra året. Antalet i drift har varit ungefär samma sedan 1987.

Juntti och hans kärnkraftfrälsta kollegor förespråkar diverse alternativa reaktortyper som bara finns på ritbordet. Han beklagar det dogmatiska motståndet, men inte varför motståndet skulle hindra investeringar i dessa tekniker i en marknadsekonomi. Men ingen vill uppenbarligen betala. I stället begärs statliga subventioner. Om det skulle bli tal om subventioner lär medlen dock behövas till verkliga miljöinvesteringar för att inom tio år klara av klimatkrisen. Kärnkraften är i det perspektivet hopplöst långsam.

Globalt är kärnkraften med sina 4 procent en försumbar energikälla. Eftersom den dessutom är olönsam jämfört med förnybart som sol- och vindkraft är det obegripligt att så mycket energi ägnas åt att förneka sakernas tillstånd. Motståndet mot kärnkraft är inte dogmatiskt, det är ekonomiskt och miljömässigt rationellt.

Olov Holmstrand, Jan Lindholm

SVAR DIREKT

Kärnkraftsindustrin är inte döende. Den är tvärtom fylld av innovationer. Exempelvis lär världen inte behöva bryta mer uran. Flera bolag utvecklar nya generationer av reaktorer som kan drivas av andra bränslen och kylas på nya sätt.

Dessa finns i verkliga världen. EPR-reaktorer (generation 3) har levererat el i Kina sedan 2018. Frankrike och Finland driftsätter varsin i år. Ryssland har två aktiva och bygger nya åt sig själv, Finland, Bangladesh och Turkiet. Sydkoreas egenkonstruerade gen 3-reaktor levererar redan el på hemmaplan och kommer snart göra det i Förenade Arabemiraten.

En natriumkyld generation 4-reaktor finns i kommersiell drift i Ryssland sedan 2015. Indien driftsatte en liknande anläggning 2019, och Kina driftsatte en gen 4-reaktor som är gaskyld 2019.

Det positiva med de nya generationerna är att de kan återanvända de gamla generationernas avfall, och restprodukterna är då för uttjänta för att göra kärnvapen av.

Men fortfarande behövs lagring av avfall från dagens reaktorer. Finlands metod är inte så tokig. Säkerhetsanalysens mest pessimistiska scenario antar att kapslarna är skadade från början och att leran som omger dem helt försvinner efter 1000 år.

Det antas även att en person lever hela sitt liv på den mest förgiftade kvadratmeter ovan det läckande slutförvaret och får i sig mat och vatten som kommer från denna kvadratmeter. Personen skulle då utsättas för en årlig stråldos på 0,00018 mSv, vilket motsvarar dosen i en klase bananer.

Under stormen Ciara skedde en historisk händelse i Sverige: Elpriset gick under noll. Producenter tvingades betala konsumenter för att bli av med överskottet. Det har redan hänt ett hundratal gånger i Tyskland. Även Kalifornien har fått problem med elöverskott från solkraft och har tvingats betala grannstaten Arizona uppåt 25 öre per kWh för att bli av med elen. Det beror på att inga lagringsalternativ finns i dag.

På så vis är förnybart ibland billigare än kärnkraft. Men vem vill investera i en teknologi som ger bort sin produkt delar av året? Det är motsatsen till lönsamhet.

Oavsett vind eller sol behövs mer och renare elproduktion. I varje scenario som FN:s klimatpanel IPCC modellerar där världen klarar Parisavtalets mål ingår därför en kraftigt utbyggd kärnkraft.

Om det varit den dödligaste eller mest förorenande energikällan hade diskussionen varit enkel. Men nu är den statistiskt den säkraste och renaste, sett till dödsfall och koldioxidutsläpp.

Gustav Juntti

Politisk redaktör, Hall Media