För att driva kärnkraftverk fordras uran som bränsle. I Sverige finns uran naturligt i berggrunden. Men vi bryter inte uran i Sverige och har nyligen lagstiftat om förbud, då det anses för farligt.

Uran importeras istället från andra länder, vilket ger omfattande transporter och arbets- och miljöproblem där uranet bryts. Vid brytningen får man restavfall som innehåller uranets naturligt strålningsfarliga sönderfallsprodukter, bland annat radium som avger radongas. Från brytningsresterna kan sönderfallsprodukterna sedan spridas med lakvatten till vattendrag och den närliggande miljön.

Personalen utsätts för strålrisker vid brytningen, framför allt i underjordsgruvor. Därefter ska uranet transporteras i flera steg för isotopanrikning och bränsletillverkning innan det kommer till kärnkraftverken med de risker som då uppstår.

I dag talas det om fjärde generationens kärnkraftverk, där man ska ska kunna använda sig av avfallet från dagens kärnkraftverk som bränsle och på detta sätt minska radioaktiviteten på avfallet och få en kortare lagringstid. Tyvärr har man varken fått fram välfungerande kärnkraftverk av fjärde generationen eller funnit någon säker lösning på avfallsförvaringen och inget tyder på att man kommer att lyckas.

Inget uran – ingen kärnkraft!

Hans Levander, kontaktperson för energi och vindkraft för Naturskyddsföreningen i Gävleborg.

Olov Holmstrand, Naturskyddsföreningens nationella Gruvarbetsgrupp