Extinction Rebellion protesterar mot BP utanför operan i London. Men att ge upp kampen mot klimathotet får inte vara ett alternativ.

Foto: Matt Dunham

Vem ska lösa klimatkrisen? Är det någon idé att var och en gör så gott en kan? Eller spelar det ingen roll när 100 globala företag står för 70 procent av klimatutsläppen? Är det lika bra att ge upp hoppet? Mitt i sommaren blossar debatten upp.

Så är vi där igen. Vädret växlar som det brukar göra och klimatförnekarna vädrar morgonluft: ”Tolv grader och iskall nordlig vind mitt i juli. Lite klimatförändringar vore gott.”

Men om de höjde blicken bortom vädret skulle de se att det händer dramatiska saker när temperaturen stiger. I Indiens sjätte största stad Chennai har fyra års torka tömt niomiljonersstaden på dricksvatten. Vid Arktis och Antarktis smälter isarna snabbare än tidigare. I franska Gallargues-le-Montueux slogs värmerekord med 45,9 grader i slutet av juni.

Invånarna i niomiljonersstaden Chennai köar för vatten efter att stadens vattenreservoarer sinat efter fyra års torka.

Foto: R. Parthibhan

Om inte klimathotet avvärjs kommer Malmö hamn att dränkas vid nästa sekelskifte och skidsäsongen halveras i Härjedalsfjällen. Allt enligt en prognos från Sveriges kommuner och landsting som presenterades i Almedalen.

Nätverket Fifteen for future tänker inte vänta på saktfärdiga politiker. FN:s klimatpolitik ger oss knappt 18 månader att börja minska utsläppen.

Nätverket vill därför att var och en av oss tar ett personligt ansvar och minskar vår klimatpåverkan med 15 procent per år. De ger fem praktiska råd på DN Debatt hur det ska gå till och hoppas att några partiledare, vd:ar eller influencers kliver fram som förebilder.

De möttes mest med hånfulla kommentarer om att det inte spelar någon roll vad du som enskild person gör. Kritiken går ut på att klimatkrisen ska politiker och företag fixa.

Men visst har vi alla ett eget ansvar genom att se över vår konsumtion. Flyg lite mindre, dra ner på antalet prylar, ät mer klimatsmart mat och kör inte bil i onödan.

Trycket behöver öka på alla nivåer. Företagen i klimatnätverket Hagainitiativet gör det på ett bra och konstruktivt sätt. Folksam, Löfbergs, Axfood, Siemens, JM och nio andra företag har satt som mål att minska utsläppen med 40 procent till 2020, vilket tio av dem redan har gjort. De har också visat att det går att kombinera ett aktivt klimatarbete med lönsamhet.

Företagen efterlyser en tuffare klimatpolitik och vassare styrmedel från politikerna. Det är nödvändigt om målen från Parisavtalet ska nås. Då går det inte att som Exportkreditnämnden ge statliga garantier på 347 miljoner kronor till svenska företag för affärer inom kolutvinning. Då vet inte den ena handen vad den andra gör.

G20-länderna har tredubblat subventionerna till kolkraftverken de senaste åren och svenska staten ger garantier för brytning av ny kol i Sydafrika.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT

Det är lätt att bli pessimist när G20-länderna tredubblat subventionerna till kolkraftverk de senaste åren och när tidskriften Nature skriver att redan befintlig infrastruktur ger större utsläpp än vad Parisavtalet tål. Men det är fel och farligt att göra som Torsbypoeten Bengt Berg med glimten i ögat skrev: ”Ge upp i dag, i morgon kan det vara för sent.”

Den strategiska hopplösheten breder dock ut sig, skriver idéhistorikern Adam Kjellgren i DN Kultur. Miljömedvetna handlingar dämpar bara vår egen klimatångest, stöd till Gretas klimatkamp ger falskt hopp, tycker pessimisterna.

Värst av alla är Roy Scranton som i boken ”Att lära sig dö i antropocen” skriver att vi bör sluta hoppas på att lösa klimatkrisen och i stället förbereda oss på slutet. Men nej, alternativet att ge upp och invänta apokalypsen finns inte.

Lösningarna och tekniken finns, det är ”bara” beslutsamhet som krävs. Den beslutsamheten bör gälla för alla: politikerna, företagen och varje enskild människa. Ingen insats är för liten. Allt räknas.