Svar till Daniella Waldfogel och Carl Göransson (NWT 10/7).
Det har publicerats mängder av artiklar mot höghastighetsbanor nu senast av Daniella Waldfogel och Carl Göransson, Stockholms handelskammare, i NWT, men fakta stämmer inte. Tvärtemot vad som sägs krävs det inga skattepengar för att finansiera dem. De betalar sig själva på 20 år med normala biljettintäkter på grund av det höga resandet och med ett rationellt och snabbt byggande.
Myten om dålig lönsamhet och dyrt resande kommer sig av att Trafikverket envist håller fast vid en trafikanalysmodell, Sampers, som missgynnar järnvägstrafik, men gynnar väg och flyg. Den klarar bara ändpunktstrafik, men inte utlandstrafik och inte trafik som tillkommer under vägen. Järnvägsgruppen har utvecklat den till, Samvips, som tar hänsyn till det. Då får man det dubbla resandet med höghastighetståg. Det stämmer bättre med internationella erfarenheter och historiska data. Europeiska järnvägsunionen har en liknande modell.
Debattörerna försöker blidka Värmland genom projektet Oslo-Stockholm 2:55, som skulle halvera restiden. Med förslaget till höghastighetsbana från Grensekommiteen Värmland-Østfold skulle restiden bli tredjedelen, två timmar. Restiden mellan Karlstad och Oslo blir 45 minuter. Det ger en helt annan möjlighet att pendla för arbete. Trots tre gånger högre pris ger den snabbare resorna en helt annan lönsamhet än Oslo-Stockholm 2:55. Banan kan byggas på fem år efter tre års planering.
Det är inte sant att restiderna bara skulle minska marginellt med höghastighetståg och att klimatnyttan skulle bli liten. Det är falskt av Stockholms handelskammare påstå det, samtidigt som man vill bygga en fjärde landningsbana i Arlanda. Klimatskulden för bygget av höghastighetsbanan är återbetald på fyra år.
Det tar tre timmar med tåg mellan Stockholm-Göteborg och en timme med flyg och räknat från stadscentra till stadscentra enligt Handelskammaren. Verkliga restiden är tre timmar med spilltid.
Det är falskt att påstå att höghastighetsbanan bara skulle gynna några få stora städer i södra Sverige och förhindra att göra något åt kapacitetsbristen på stambanorna. Höghastighetsbanorna skulle tredubbla kapaciteten där genom att skilja snabb trafik från långsammare, så att man måste ha stora luckor, för att de inte skall hinna ifatt.
Det är falskt att påstå att höghastighetsbanor skulle tränga undan nödvändig upprustning av landets andra järnvägar. Höghastighetsbanor skall inte byggas på anslag utan av ett statligt projektbolag med lån. Det som verkligen tar medel från upprustningen av regionbanorna är Stockholmscentreringen av trafikpolitiken. Stockholmsregionen får tiofalt mer i investeringsanslag per invånare än många andra regioner. Där har Stockholms handelskammare och Trafikverket i sin planering varit pådrivande.
Av de åtta alternativa förslag till investeringar handelskammaren lämnar finns fem redan i Nationella transportplanen 2018-202. De övriga är laddstolpar för elbilar, tunnelbana Malmö-Köpenhamn-Malmö och en östlig vägförbindelse i Stockholm. Vad det nu gynnar landsorten?
Rapporten om höghastighetståg från Stockholms handelskammare är så vinklad att den inte förtjänar respekt. Det drabbar dess vd, Andreas Hatzigeorgiou, och debattörerna.
Hans Sternlycke
Vice ordförande, Järnvägsfrämjandet
https://transition.meltwater.com/cus/follow/20190801.ULG2wOYIVx.30
Tillbaka till startsidan »